av Joel og Mats | september 8, 2010  

Kortfilm från expeditionen

Här är en länk till en liten “reklamfilm” från våran resa som kan ge en försmak av det större filmprojektet:

I Stanleys fotspår

Tips oss hvis dette innlegget er upassende

av Joel og Mats | juli 17, 2007  

Från Morogoro och vidare västerut

Vi spenderade flera dagar i Morogoro, vilade upp oss och planlade expeditionen vidare. Stanley berattar om en stor och rik stad inngardad av hoga stenmurar med vakttorn i hornen med namnet Simbawenni som pa den tiden var lokaliserad dar Morogoro ligger idag. Vi var intresserade av att finna nagra rester fran denna historiska stad, men det visade sig vara svart. Efter att ha fragat runt i staden stod det klart att innvanarna sjalva inte hade kannskap till detta. Men vart sokande vackte intresse i vissa kretsar och snart hade vi en stab av lokala afrikaner som med brinnande engagemang kastade sig in i jakten efter den forsvunna staden. En upptackt som faktiskt kan ha stort arkeologiskt och inte minst kulturhistoriskt varde. Det blev lite Indiana Jones kansla over det hela dar vi letade runt bland ruiner i jungeln och fragade ut gammlingar i omradet efter ledtradar. Dagen vi lamnade Morogoro hade vi ett litet genombrott men da vi hade resten av turen att ta hansyn till tvingades vi lagga detta pa is tillsvidare. Vi har dock vaxlat telefonnummer och email adresser med de engagerade pa plats och har for avsikt att folga detta upp, kanske hinner vi tillbaka till Morogoro innan det ar dags for hemresa?

Vaart utgangspunkt for turen videre var aa finne jernbanelinjen og en landsby i utkanten av byen kaldt Masimbu. Etter aa ha travet rundt en stund i Morogoros utkant for aa finne rett spor ga vi opp og fikset en taxi til Masimbu. “Yeeh, no problem, I know of Masimbu. Are you students?” sa taxisjaforen og kjorte oss til en landbrukshogskole in the midle of no where. Saa der stod vi paa kampus paa en landbrukshogskole som paa mange maater kunne minne om Landbrukshogskolen i Aas. Dette var Masimbu University. Vel vi hang utenfor bibloteket og kom i prat med en veldig oppegaaende kar som het Anton og var fra Dodoma og holdt paa med sin bachelor oppgave i agroculture. Han viste oss veien til jernbanen og hvor den opprinelige Masimbu landsbyen laa. Til gjengjeld gaa vi han noen tips om mulige oppdragsgivere, norske skoler, og vinklinger som kunne vaere intressante for en Master ved tanke paa sponsorer/oppdragsgivere.

Tanzania er paa mange maater sett med vaare skandinaviske oyne en gedigen grushaug med blikkskrammel og udugligperer, der alt gaar i den samme gamle tralten. Det burde kunne vaere en gullgruve for de som kan tenke litt anderledes, har evne til aa sette ting i gang og satse. Anton hadde ganske bra peilig paa Afrikansk campingliv etter mange dogn i felten og mente at det ikke var noe pess. Det var betryggende, saa vi trasket i veig etter jenbanen. Hva Anton ikke tok med i beregningen er at vi to, for fattige folk paa bygda ser ut som to sprengfulle pengesekker klare til aa sprettes.

Solen stod mitt pa den molnfria himmelen och varmen var pataglig. Vi borjade vandra vasterut langs med jarnvagen. Vi befann oss i borjan pa Mkataplatan och landskapet var fantastiskt vackert med vegetationstackta berg i alla riktningar. Nar solen omsider borjade sjunka sag vi oss om efter lamplig lagerplats. Bestamde oss for att bestiga en liten as som skillde seg ut fran det annars platta landskapet. Det hade nyligen varit skogs/grasbrand i omradet och vara klader blev svarta av sot da vi kampade oss upp genom vegetationen till toppen av asen. Otroligt vacker utsikt i den roda solnedgangen! Vi kunde se flera grupper med hyddor runt omkring och forstod att manga manniskor vi det har laget hade sett oss, men raknade inte med att nagon skulle orka klattra upp pa asen nu nar morkret snabbt borjade falla. Vi hade fel. Vi kunde se en grupp med tonarskillar komma springande. De hade sett oss och borjade klattra direkt upp mot var position. Vi hade sett fram mot av avnmjuta solnedgangen i stilla mak, men det var inte mycket att gora. Vi vantade in dem och halsade artigt. De kunde inte just nagon engelska och verkade mer intresserade i varan utrustning an i att forsoka kommunisera med oss. Vi sag att de var bevapnade med stora dolkar som de halvt om halvt gommde under sina trasiga t-shirts. Vi uppfattade situationen som klart hotande och nar det stod klart att flera av deras vanner var pa vag upp bestammde vi oss for att retirera. Som tur var hade vi inte hunnit satta upp taltet och kunde snabbt packa ihop och bege oss ivag samma vag som vi kom. Mats hade lite noja sa vi bestammde oss for att vandra tillbaka i vara egna fotspar da vi sag att tonnarsganget sammlades vaster om oss. Efter ca en timme, da det stod klart att ingen folgde efter oss, campade vi, med ljus och ljud diciplin, i en liten skogsdunge. Natten som folgde blev smatt nervos men relativt lugn.

Vi hadde gaat ganske fort tilbake, siden tempraturen var lavere enn paa dagen. Saa da vi vaknet opp neste dag var vi nesten tilbake der vi startet. Vi surret litt rundt i en landsby uten centrum om greide til slutt aa haike oss fram med diverse til dit vi nesten hadde kommet dagen for, og heiv oss paa en buss som gikk til Kilosa. Bussturen var lenger enn vi trodde, og det var like greit vi tok bussen i stedefor aa gaa denne strekningen. Naturen her var ensformig og kjedlig, faa landsbyer aa skaffe seg forsyninger, og naermest ikke saa mye som en gjormepytt aa se langs veien. Varmt og Toert!

Framme i Kilosa tar vi in pa ett litet guesthouse, av den sjabbigare sorten. Pa kvallen den andra dagen hammnar vi pa fest med lokala/regionala poliser, sonen till Tanzanias tidigare statsminister och, lampligt nog, sonen till stadens tagstationsmastare. Detta visade sig vara bade hyggliga och belasta manniskor, kvallen blir gemytlig, poliserna bjuder oss pa ol och promillen stiger. Vi finner ut att det inte langre gar nagra passagerartag pa strackninen Morogoro-Kilosa-Dodoma, detta efter en ganska nasty olycka en tid tillbaka. Sammtidigt star det dock klart att dessa pa det starkaste varnar oss for att ga till fots den nasta strackan till Dodoma. Detta omrade ar tydligen narmast laglost, och ett banditgang harjar mer eller mindre fritt. Ocksa rovdjur med smak for manniskokott raporteras i omradet. De menar att det for tva obevapnade vitingar skulle vara det samma som sjalvmord att ens forsoka. Men nu har vi tur for stationsmastarsonen berattar att det nasta dag kommer att passera ett godstag och att han via sin fader kan ordna hike for oss med det. Supert!

Bakfulla och javliga blir vall inte denna tagtur helt det vi hoppats pa. Det som sag ut att bli en fin tur over vackra fjalllandskap forvandlades snabbt till en plagsam pina. Det visar sig att godstaget bara ar ett lok, och att detta loket ar absolut proppfullt av manniskor och last. Dar tranger vi iallafall in oss, och de nasta 10 timmarna blir en provning i smarthantering och talamod. De ganger da taget stannar, och vi tanker att nu kanske de ska lasta av lite? eller nagra passagerare ga av sa att vi far plats att rora pa benen och andas lite frisk luft? nejda istallet trycks flera manniskor in i det redan fulla utrymmet. Luften ar darlig, otroligt varmt, omojligt att ens lyfta ett lillfinger, ingen pratar engelska och det hela blir en mycket obehaglig upplevelse. Vi overlever dock och mitt pa natten anlander vi Dodoma – Tanzanias huvudstad.

Dodoma visar sig vara en ganska trisst stad, huvudstad bara till namnet da de flesta regeringskontorer fortfarande ar lokaliserade i Dar. De ar ocksa fa spar att finna efter Stanley, Livingstone och andra upptacksresanden. Joel far magsjuka och blir sangliggandes nagra dagar. Mats kommer med pasar fulla av frukt och till amerikansk romatisk komedi med Reese Witherspoon pa tv sitter tva trotta aventyrare och avnjuter en riktig tjejkvall. Nasta dag forsoker vi leta oss fram till det geologiska museet i staden. Dar forstod dom inte att vi var turister och sande istallet forst ivag oss till Tanzanias gelogiska departement och darefter till landets vetenskapliga geologiska laboratorium.. Mycket surr ett tag… de funderar pa vilka fan vi ar och vi pa vad detta ar for ett javla museum… Missforstanden klaras sa tillsist upp och vi kommer till museumet, bara for att finna ut att mannen med nyckel inte kommit pa jobb denna dag. Det famstar tydligt att turistindustrien inte ar prioriterad i denna stad. Nasta dag ar vi dock tillbaka och denna gang kommer vi in. Inte sarskilt stort men pedagogiskt uppbyggt trots generellt lag standard och pa det hela ganska intressant.

Vel Selv om Dodoma er saa langt unna som man kan komme DisneyWorld, ble vi her ganske lenge, uten egentlig aa gjoere saa mye annet enn aa drive gatelangs, ha angst og noia, forbanne Afrika og bytte paa aa vaere syke. En I Perioden i Dodoma hadde vi i midten av oppholdet en avstikker fra ruten vaar, en 6 timers jaevelig busstur til en forholdsvis liten by kaldt Kondoa. Ved landsbyen Kolo breved Kondoa ligger noen veldig gamle hulemalerier som er et av de, om ikke det elste daterte spor etter mennesker. Altsaa selve “cradle of man”. Vi traff paa den lokale guiden med det samme vi gikk av bussen i Kondoa, og neste dag fikset han tidenes mest spektakulaere taxitur opp til Kolo. Vi saa Hulemaleriene. Vi laerte at de foerste menneskene paa jorda var Rastamenn paa hoppestokker og hvor mye en Toyota Carolla taaler..

Det ar allt vi hinner att publicera denna gang.

Pga darlig internett uppkoppling laster vi inte upp nagra nya bilder denna gang. Aventyret fortsetter!

Tips oss hvis dette innlegget er upassende

av Joel og Mats | juli 4, 2007  

Bagamoyo till Morogoro

Paa mandag var det en som forhaapentligvis hadde fikset en dhow som vi skulle faa skyss med fra Zanzibar til Bagamoyo. Dette er en litt folsomt greie her nede, saa ingen ting var 100% sikkert. Stakk til havnen der vi maatte skrive en skriftlig erklaering til myndighetene paa at vi gjorde dette for egen risk. Skjemaet fatntes ikke saa vi maate skrive det selv. So far, so good, trodde vi.

Det visade sig dock snart att myndigheterna inte var beradda att slappa ivag oss sa latt. Tva personer maste mutas (bestikkes) med dollar och shilling. Efter en lang vantan och mycket fram och tillbaka kom vi oss iallafall pa baten. En dhow ar en traditionell fiskebat hart nere. Mycket vackra pa avstand men nar vi trangdes ner bland mannskap, passagerare och last sag vi att bast fore datum pa denna dhown for lange sedan gatt ut. Manga plankor saknades, andra var brutna. Masten var krokig och tydligt hemmasnickrad. Nar vi lamnade hamnen var det relativt hard vind och besattningen slet med att hissa segel i de hoga vagorna. Till sist kom vi antligen ivag. Det var skont att lamna Zanzibar. Det kandes som om vi varit har for lange, en nastan klaustrofobisk kansla. Efter ca. 3h till sjoss maste Joel pissa, pa skakiga ovana ben stapplade han till aktern pa baten for att gora sina behov i allas asyn. Ovriga passagerare och besattning hadde otroligt skojigt at den sjoovana vitingen.

Efter ca 6-7h nadde vi Bagamoyo. Baten lade ankar 100 till 200 meter fran kusten, men det var langgrunt och med klader och ryggsackar pa huvudena vadade vi in till stranden. Morkret hadde fallit. De guidebocker vi hade last pa forhand varnade turister for att vistas pa dessa stranderna efter nattens inbrott. Vi kande ingen i staden, hade ingen karta och stranden var full av unga man som alla drog i oss i forhoppningen att berika sig sjalva pa vitingarnas bekostnad. Kaptenen fran dhowen raddade oss och sag till att ett par tillforlitliga killar kunde visa oss till ett hotell ett par kilometer fran stranden.

Hotellet vi kom til var dyrt, de hadde billigere rom, men de saa vaar situasjon saa de viste at vi ikke hadde noe valg og utnyttet det. Vi brukte opp alt som gikk ann aa bruke, tok med alt som gikk ann aa ta med og griset til saa godt vi kunne. They think they soo smart thowse suckers. Dagen etter sjekket vi sef. ut og gikk ut for aa finne historiske steder relatert  til turen. Vi fant en hoyskole som utdannet laerere. Her bloffet vi oss mer eller mindre til et intervju med er kar som hadde ganske bra peiling og et annet perspetiv og tilnaermingsmaate enn den vi var vandt til fra andre kilder. Vi travet videre Traff han som fulgte oss til hotellet dagen for,  gjorde noen innkjop, og fant et billig men fresht hotell midt i byen. Bagamoyo er en by paa kartet, men faktum er at det er en landsby av boljeblikkskur som har en del fasaliteter som strom, bank e.c.t. Paa hotellet lurer jeg paa om de trodde vi var boger siden vi aksepterte aa dele en dobbeltseng og var gennerelt uintresserte og asosiale. De var i all fall veldig nyfikne paa oss og jagde oss ut i lobbyen med det paaskudet at de maate spraye rommet med myggmiddel, selv om det ikke var en mygg. Det ble ganske funny. Som vannlig var det ei tjykkas som provde aa score Mats, og vi fikk spille Dod metal paa hotellets annlegg. I afrika er de ganske smale i musikksmaken, det gaar mest i Jambo-jumbo musikk, en del klassisk reaggi som Bob Marley, mye lokal Hip-Hop og noe internasjonal popmusikk i RnB sjangeren alla Sjakira.

Nasta dag, dag 9 pa var resa, borjade vi med att besoka den gammla tysk/arabiska fortet i staden. Darefter borjade vi med full packning, nastan 20kg var inkluderat mat och vatten, att vandra till Kaole ruinerna ca. 5km soder om staden. Tanken var att detta skulle vara borjan pa vagen mot varat mal -Kigoma, men efter att ha sett pa ruinerna kunde vi inte finna nagon lamplig vag vasterut och tvingades vandra tillbaka i vara egna fotsteg till utkanten av Bagamoyo dar vi taltade pa garden till ett vandrarhem.

Dag10. Fortfarande kvar i Bagamoyo, presis som Stanley drygt 130 ar tidigare slet vi med att komma ivag. Vi tvingades att vandra norrut genom hela staden innan vi kunde finna vagen vasterut som Stanley tidigare hade tagit. Vi fyllde pa vara forrad och at(inte) den ackligaste soppan vi nagonsin blivit serverade (farfett och nagon svamp i grummligt vatten som smakade som kondomer luktar blandat med basj..). Vi borjade sa vandringen vasterut, varat forsta mal var en liten by med namnet Kikoka. Starka, glada, sjalvsakra och fulla av mod marcherade vi ivag. En grupp unga skolflickor hade irriterande nog inte nagra som helst problem att halla oss sallskap i varat ’hoga’ tempo den forsta milen. Vi passerade en poliskontroll utan storre problem, blev vann med konstapel bla. Landskapet var storstilt, overgaende fran ett kustskogslandskap till vatmarker. Vi borjade bli trotta men maste passera vatmarkena innan det fanns mojlighet att sla lager. Langs med vagen var det hog vass. Nar vi gick och smasomnade prasslade plotslig ett stort djur till alderless brevid, en krockodil! Klockan blev ca. 17 och vi hade antligen passerat vatmarken och kunde se oss om efter en lagerplats.

Vi finner en strekning som ser egnet ut, venter til det ikke er noen folk paa veien, og strener noen 100 meter inn i bushen, til vi er sikre paa at ingen kan se oss. Vi setter opp teltet, spiser og legger oss til aa sove. Vi innforer lysdisiplin, men det viser seg at det ikke er mennesker vi kommer til aa frykte denne natten. Vakner begge opp rundt rundt 24.00 av et jaevelig liv og leven.

Nar vi ser pa klockan forvantar vi oss att den ska vara runt 5-6 pa morgonen, nu har vi hela natten kvar.. Natten ar full av djurljud som vi inte kan identifiera. Men nar hyenornas ’skratt’ skar genom taltduken ar det svart att feltolka. Ser under taltduken hur ett stort hund/katt djur passerar i mprkret. Forsoker med videokameran installs pa infrarod att se vad som befinner sig utanfor, men forsoken misslyckas. Mats, kanske invaggad i den falska tryggheten de tva lagena av taltduk ger, likt strutssen som sticker huvudet i sanden, har lattare an Joel att ackseptera att doden kanske ar nara. Joel, som forbannar de nu uppenbart bristfalliga forebredelsena och kanner ett stort ansvar for att ha ‘lurat’ Mats med ut i denna farliga situation, spanar oroligt natten igenom ut under taltduken med den oslipade macheten i den ena handen och ljudalarmen i den andra. Tiden har sin gang och till sist stiger antligen solen. Trotta och slitna andas vi ut.

Helt til Mats gaar for aa drite. Men da faar Mats  sew en stor graabeinet som lusker uanfektet forbi paa en 10 m avstand. Finnes det ulv i Afrika? undrer Mats. Neppe, mener Joel. Hva var det da han saa? Hyene Coyote eller bare en svaer loshund? Det faar oss i all fall til aa pakke pikk og pakk og stikke derfra i en h. fart.

Dag 11. Fysiskt och psykiskt trotta, med varkande lemmar och ben och fotter fulla av skavsar och blasor, vandrar vi skitiga och javliga utan mat och med allt for lite vatten vidare vasterut i langsam takt. Solen steg pa den molnfria himmelen och snart var det forbannat varmt. Vara kartor visade sig inte overennstamma med verkligheten och vi kunde inte vara sakra pa hur langt det var kvar till nasta landsby med mojlighet att fylla pa vara uttomda forrad. Vi kampar pa och nar ting ar som javligast passerar en gammal cementlastbil och erbjuder oss lift. Vi kunde inte motsta frestelsen och med nojda leenden, lika breda som vara ansikten, skumpade vi fram pa det cemtfylllda flaket langs den lilla grusvagen.  Vi anlande snart en liten landsby ‘Kiwangana’. Som sa mana av landsbyarna har nede ar det framst unga mann som fyller gatubilden. Butiker i ‘vastlig’ forstand existerar inte. Istallet har de sma trabodar som fungerar som lokala butiker dar befolkningen salger diverse sma saker. De forsta bodarna vi besokte i denna by visade sig dock inte innehalla nagot annat an varm ol.. ett ovanligt och imponerande stort urvalg av marken ocksa.

Utrolig nok fantes det et guest house i den lille landsbyen uten vann og strom. Guest houset er det mest sjabby vi hitil har sovert paa. leirevegger og blikktak. Stallen paa Hoistadlokken hadde vaert luksus i forhold. Gjestfriheten var desto storre. Stedets vaertinne er vel den feteste afrikaner vi hitil har mot, baade fysisk og i attitude. To hvite og ekstremt mokkete og slitne idioter vekket helt klart morsinstinktet hoss big mama. Hun vraltet gosselig rundt i mellom lange pauser liggende paa en krakk eller paa muren utenfor mot gaten. Tydelig oppgitt paa en moderlig maate over vaar egen evne til aa ta vare paa oss selv og faa i oss nok fode, gikk hun hele tiden og stakk til oss bananer, ,maiskolber,  og grapefrukt hun skrellet da hun saa hvor haaplos Mats  var stilt paa dette feltet. Oppgitt leende og ristende paa hodet med haanden plantet i siden, saa hun paa vaart haaplose forsok paa aa lage midag. Ris og svenske forsvarets aprikossuppe. Resultatet var ikke saa ille, det syntes heller ikke big Mama da hun smakte paa. Da vi skulle legge oss brakk senga til Joel.

4 dagar senare sitter vi alltsa har i den relativa civilisationen och tryggheten i Morogoro. Tro nu inte att dagarna mellan Kiwangwana och Morogoro varit handelselosa, absolut inte. Har och nu orkar vi inte skriva mer. Vagen vasterut i Stanleys fotspar ligger oppen. Nasta storre stad vi raknar med att passera ar Mpapwa.

Div bilder:

Mats i Morogorofjallen.

Apa pa Unguja.

Gatukids Sultanastreet Morogoro.

Regeringsbyggnad Dar es Salaam.

Traditionellt lerhus Morogoro.

Tips oss hvis dette innlegget er upassende

av Joel og Mats | juni 24, 2007  

Dar es Salaam och Zanzibar

Befinner oss nu pa Abdallah Guest House i Stonetown pa Zanzibar. Det ar tredje dagen vi spenderar har. Sjabbigt men billigt.

Det forsta vi sag av Tanzania var Kilimanjaros snokladda topp fran varat flygplan pa ca 11000 meters hojd. Klockan var 0600 och de forsta solstralarna belyste toppen snett underifran. 40 minuter senare landade vi pa Julius Nyere Int. Airport. Vi fick ordnat med VISA utan storre problem, vaxlade dollar till shilling och tog sa taxi till Hotell Holiday i Dar es Salaams centrum.

Forsta dagen slappade vi mest. Det var varmt som fan, denfuktiga luften gjorde det anda varre.

Dag tva fick vi bestallt de kartor vi behover till vandringen och pa torsdagen kunde vi hamta ut dem. Detta gick relativt smartfritt aven om vi tvingades springa runt mellan en massa olika myndighetspersoner och kontor i ett gammalt hus overfullt av militarer och poliser.

Pa onsdagen besokte vi diverse museer oc diverse seveardigheter. klarade vi ocksa att bluffa oss upp i toppen av ett overvakningtorn till Dars hamn, en av de hogsta byggningarna i staden.

Pa tordagen tog vi farjan over till Zanzibar City pa on Unguya, ca tre mil oster om den afrikanska kusten. Resan tog nastan 6 timmar och vi anlande Zanzibar i kvallningen. Har har vi undersokt flera kulturhistorska platser och balnd annat lokaliserat husen till Livingstone och den okande slavandlaren Tippu Tipp.

Igar tog vi dagen fri fran filmprosjektet och simmade med delfiner, sag pa massa apor och festade med locals pa kvallen. Blev ganska villt sa idag har det varit lungnare.

Imorgon ska vi forsoka hika med en fiskebat over till Bagamoyo pa det afrikanska fastlandet och darifran borjar vandringen mot Ujiji!

Tips oss hvis dette innlegget er upassende

av Joel og Mats | juni 9, 2007  

Karta som visar färdplanen.

Tips oss hvis dette innlegget er upassende

Eldre innlegg »

Kategorier

Tips oss hvis denne bloggen er upassende

Denne bloggen blir ikke forhåndsredigert av VG Nett. Bloggens eier står ansvarlig for alt innhold.
Ingenting varer evig og nå er vi dessverre ved veis ende. VGB er lagt ned og vil ikke komme tilbake.
VG Blogg var en tjeneste levert av VG Multimedia AS. Henvendelser rettes til: Magne Antonsen
Ansvarlig redaktør/Administrerende direktør: Torry Pedersen
Redaktør digitalt Espen Egil Hansen. Redaktør avis: Helje Solberg. Politisk redaktør Hanne Skartveit
Digital direktør: Jo Christian Oterhals. Sentralbord VG: 22 00 00 00